Vänsterpartiet Norrköping

Krönikör i Folkbladet, Amra Bajric.

Här är länk till krönikan i Folkbladet. (kan kräva inlogg)

 

Ur FOLKBLADET den 2016-02-01Amra Bajric profil

KRÖNIKA av Amra Bajric

S har ingen ryggrad kvar

Sveriges största nyhetssajter pumpar ut rubriker som förkunnar att Socialdemokraternas sprint mot en säker död har påbörjats. Ledorden trygghet, rättvisa och solidaritet har ersatts med sjunkande opinionssiffror, oklar politik och instabilitet. Går partiet samma väg som socialdemokratin i Grekland, där socialdemokratiska skeppet PASOK kapsejsade efter vindkantringen åt styrbord? Båten gungar oroväckande men det är dom som försöker rå båten i hamn, dom som sitter stadigt kvar jag vill prata om.

Jag hamnade för någon dag sedan i en diskussion med en socialdemokrat som menade att det låg feghet bakom övergivandet av partiet. Att det inte förändrar något i det politiska läget om partiets väljare och aktiva söker sig till andra partier och organisationer. Jag kan inte hjälpa att tycka att just det är så otroligt socialdemokratiskt tänk – på gott och ont. Att triangulera efter opinionsmätningarnas sjökort, det vill säga förhålla sig till vad andra partier gör till den grad att den egna ideologi navigeras bort. Edward Bernstein – moderna reformismens fader som bröt med Marx ide om revolutionen sa att ”rörelsen är allt, målet är inget”. Utopi går inte att uppnå, ett perfekt samhälle är inte ett verkligt mål utan mest en önskedröm att mobilisera kring; okej, men sossarnas rörelse verkar gå i cirklar eftersom ena åran fattas. Den enda åran som är kvar heter regeringsmakt. Den andra, rörelsen underifrån (och vänster), har de lämpat i sjön.

Frågan är då: går det att förändra ett parti inifrån vars ideologiska kompassnål fastnat mellan ”pragmatism” och ”realism” – två helt tomma begrepp utan klarhet eller politisk drivkraft? Vi lever i en polariseringens tid där vi behöver en stark enighet MOT någon, och FÖR något. Vi måste förhålla oss mot verkligheten, inte till den och våga skapa en ny verklighet. En vänsterpolitisk och socialistisk verklighet.

Socialdemokraterna bestämde sig tillsammans med tre borgerliga partier att privatisera hemtjänsten i Norrköpings kommun och inför LOV trots vallöften som sa tvärtom. Ett parti som påstår sig stå för solidaritet och rättvisa men låter privata företag plocka ut skattepengar som privata vinster från hemtjänsten är inte längre ett parti att klamra sig fast vid. Det tillsammans med sossarnas hantering av flyktingvågen gör att jag inte ser någon prestige eller syfte med att vara kvar i ett parti som inte längre har en ryggrad. Jag vill kunna gå till vallokaler rakryggad.

Om ett parti inte längre står för sina ideal så är det bara bra att lämna och gå med i andra partier och organisera sig för att på så sätt få sina åsikter representerade. Det här har fungerat i Grekland, Spanien, och Turkiet. Här har breda vänsterkoalitioner lyckats vinna mark, även om vilken politik de ska föra är oklart i nuläget. De har mobiliserat civilsamhället och fyllt ordet demokrati med mening igen.

Den Tyska sociologen Robert Michels myntade begreppet ”oligarkins järnlag”. Hans pessimistiska slutsats, efter att ha studerat Tyska socialdemokratiska partiet i början av 1900-talet, var att all organisering bär oligarkins frö inom sig. Jag tror inte på samhälleliga ”järnlagar”, men Michels har en poäng, som syns väldigt väl i fallet SAP. Hur många politiker organiserar sig inte i S för att göra karriär? Förgreningarna in i näringslivet är spretiga och möjligheterna att tjäna sig en hacka många. Kongressbeslut körs över; politiken rör sig över huvudet på medlemmarna. Vad är poängen med spirande gräsrötter om partiledningen endast ser dem som ogräs i samförståndets trädgård?

Partiet är ett medel för att nå ett bättre samhälle, inte ett självändamål. Om partiet är korrumperat och många tycker det så är det knappast svaghet att lämna och söka sig till bättre partier eller organisationer. Lämna skutan åt babords, det är vår enda chans!

Dela den här sidan:

Dela
Tweet
E-post